Att byta barnhem och lämna barn
Jag trivs bra på stället som jag är på nu men jag tycker att det är jobbigt att behöva tänka på att lämna barnen, dessa små människor som vill kramas och leka. Jag tror att jag har haft det svårare att binda mig känslomässigt till dessa nya barn för att jag vet att jag måste lämna dem. Det första barnhemmet trodde jag att jag skulle stanna hela tiden på så då blev det en annan sak. Men dessa barn nu är en mellanstation innan norra Ghana för att komma bort från det första barnhemmet.
Jag kramar dem och ger dem allt som de behöver men mitt huvud tar ändå lite avstånd för jag vet hur jobbigt det kommer bli både för dem och mig när jag ger mig av. Mitt hjärta höll på att gå mitt i tu när Noa började gråta när jag åkte från det förra barnhemmet. Jag kände mig som den hemskaste människa i världen som åkte ifrån honom när han kom springande med armarna emot mig gråtandes och jag måste hålla bort honom.
Jag kan inte ens föreställa mig hur svårt det måste ha varit för föräldrarna som lämnade sina barn. Jag tänker ofta på Noa som blev lämnad på trappan till barnhemmet utan någonting, jag undrar ofta vad för levnadsförhållanden han kommer ifrån. Det fanns inte ens en lapp med hans namn på när de hittade honom så de två tyska volontärerna fick ta hand om honom och gav honom namnet Noa.
Det som jag inte visste var att många av barnen på barnhemmen har föräldrar eller släktingar men som inte kan ta hand om dem. Ja trodde att alla föräldrar var döda, vet inte varför jag trodde det. Några av barnen har föräldrar som gått bort i sjukdom. Det är visst ett stor problem i Ghana att människor lämnar sina barn på barnhem även fast det finns någon som kan ta hand om dem. Ibland lämnas barnen och familjen kommer och hälsar på någon gång men sedan inte hör av sig igen. Vad gör barnet då? Jag har för mig att tidigare fanns det ingen lag på hur registreringen och hanteringen av barnen skulle gå till. Då lämnades många barn för att ingen ville ta hand om dem, trots att ekonomin fanns. Nu måste en registrering ske och man måste vara säker på att föräldrarna verkligen inte kan eller har någon som kan ta hand om barnet. Att människor kan göra så mot sina barn är för mig helt oförståeligt, dessa små underbara människor.
Jag undrar hur livet på barnhem kommer påverka barnen resten av deras liv. På det förra barnhemmet kom och gick det mer än 20 volontärer på ett halvår. Måste även vara svårt för barnen att knyta an till nya människor när de vet att de är här för en begränsad tid.
Jag kommer under min tid här i Ghana ha fått inblick i 160 barns liv. Alla har de samma behov av att få mat och tak över huvudet men de saknar närhet och någon som lyssnar. Kulturen här i Ghana är att barnen står längst ned i hierarkin vilket gör att de ofta får ta emot mycket skit från vuxna men även från äldre barn. Jag hoppas att barnen på de barnhem som jag jobbat på ska känna sig trygga med mig och veta att jag finns där, även om det är under en begränsad tid. Jag finns i deras liv en kortare tid men hoppas att de ska få med sig något positivt inför framtiden och vetskapen om att det finns människor som bryr sig om dem.
