juliaiafrika.blogg.se

Jag sitter på flygplatsen och har precis märkt min första tabbe på denna resan. Jag har bestämt mig för att ha telefonen med mig men laddaren sitter kvar hemma i väggen. Klantigt. Typiskt mig, jag som trodde att jag hade allt under kontroll. Jag hittar gaten efter många om och men eftersom koden på min biljett inte fungerar i informationsmaskinerna och det finns ingen att fråga. 

Jag fick någon äcklig choklad wienerbrödsgrej på planet ned till Frankfurt som jag försöker äta men det går inte jag är för nervös. Fokuserar på saker omkring mig istället, ser det största flygplan jag någonsin sett, air China. Framför mig sitter sitter det några asiatiska flygvärdinnor de är mycket vackra i sina vinröda kavajer och knutar på huvudet. Snart har tiden gått och det är dags för mig att gå på planet. Möts av att min plats har blivit dubbelbokad men det gör inte så mycket för jag får en fönsterplats istället. Hamnar bredvid en tyska som heter Lydia, hon utbildar sig till sjuksköterska och ska volontärjobba på ett sjukhus i 5 veckor. Vi pratar nästan hela resan, känns skönt att kunna bolla lite tankar med henne. Resan känns inte så lång det är bara 6 timmar ner till Accra. Molnens mjuka toppar susar förbi och dag byts mot kväll, jag kan se Accras ljus från planet det ser ut som gula och gröna ädelstenar från luften. Kabinpersonalen sitter och gapskrattar längst bak i planet, det känns riktigt mysigt. Det är bäckmörkt ute och ljusen nere på marken blir fler och fler. Nu landar vi!