juliaiafrika.blogg.se

Nu har det gått en vecka sedan jag kom tillbaka till Sverige. Det känns lite konstigt att vara hemma för ingenting har förändrats sedan jag åkte, eller iallafall inte något extraordinärt som man får för sig ska hända när man är borta. Det känns som att detta halvår har gått så fantastiskt fort nu när jag sitter hemma på mitt rum och tänker tillbaka på allt som hänt. Men när jag var mitt i min resa kändes det som en evighet tills jag skulle vara tillbaka i Sverige igen. 

 

Min vistelse upp i norra Ghana har gett mig så mycket och jag kommer att sakna alla de fantastiska människor som jag har träffat och har fått förmånen att lära känna. Det har verkligen varit ett privilegium att få vara en del av deras liv och få en liten inblick i hur annorlunda deras liv är i jämförelse med mitt. Jag känner att jag har fått många nya perspektiv och lärdomar som jag kommer att ta med mig nu när jag försöker att bygga upp mitt liv igen. Jag är tacksam för allt barnen och människorna i Yamah har lärt mig. Jag har aldrig varit på en plats där det har skrattats så mycket och människor har hjälpt varandra. Kan vara så att människorna i byn har en sådan sammanhållning för att alla känner varandra och inte är främlingar för varandra. De hjälps åt utan att egentligen begära något tillbaka, de delar med sig av det lilla som de har. 

Det blev en kall påminnelse i morse om hur avstänga människor i Sverige är, och det beror inte på valresultatet igår. Det är som en tyst vägg när man sitter på bussen och alla ser mer eller mindre olyckliga ut. Jag har aldrig känt mig så ensam i Göteborg som jag gjorde då, inte ens när jag var ensam i Afrika var stämningen så kompakt nästan som ett vaccum. Så jag har försökt hela dagen att le mot människor och säga hej för att få någon slags reaktion, vissa ser mest förvånade ut men går snabbt tillbaka till att ha näsan i mobilen.

 

Kanske är denna avstängdheten ett sätt för oss att klara av den stressiga vardagen som finns här i västvärlden och prestationskraven. I Yamah spelade det ingen roll om det var tisdag eller lördag alla dagar var lika. Det fanns ingen hets över att helgen snart var över för lördag var inte mer speciell en en måndag. Så jag har lärt mig att se möjligheter att göra alla dagar lite roligare och inte gå och längta till helgen och missa att uppskatta de andra fem dagarna. 

 

På ett sätt känns det bra att komma tillbaka till Sverige och all bekvämlighet men en del av mitt hjärta kommer alltid att finnas kvar hos barnen i Ghana. Jag ska försöka att hjälpa dem så mycket som jag kan för de förtjänar att få en bra start i livet, deras utgångsläge är inte det lättaste. Därför är jag glad att jag har möjligheten att bidra. Jag har inte mycket men jag kan bidra med mycket ändå. All investering behöver inte vara i pengar jag kommer långt genom att ge emotionell-investering och visa att jag bryr mig. Visst pengar är viktigt i vissa sammanhang men jag tror mer på att visa förståelse och medmänsklighet än att bara ge pengar, då pengar inte visar några känlsor. Den ända gången jag har sett riktig lycka komma ur pengar var när vi köpte en fotboll till barnen. Den eftermiddagen sken barnens ögon starkare än himlens alla stjärnor.