juliaiafrika.blogg.se

Skrivet den 8:de augusti

 

Jag får alltid mer hemlängtan när jag är sjuk. Igår fick jag beskedet att jag fått malaria. Det förklarar varför jag har mått så dåligt de senaste veckorna. Jag och pastorn tog motorcykeln till walewale och distriktssjukhuset. Nu på morgonen kände jag mig inte särskilt sjuk, just då. Dock fick jag ta en magtablett för att ens klara av att sittade 40 min på motorcykeln som det tar till walewale. 

 

På sjukhuset fick jag först skaffa en patientfolder, det tog sin lilla stund för även om vi var tidiga så var det en del folk. När jag fått mina papper var det dags för blodtryckstagning, feber och vägning. Man lämnar sin folder hos sjukpersonalen för att sedan gå och sätta sig och vänta på doktorn. Jag fick en kvinnlig läkare och jag gillade henne direkt. Mycket proffsig och lyssnar på alla mina symtom och de är många. Hon skickar mig till labbet där jag får ta blodprov i armen. Jag blir mycket förvånad över att jag bara skulle knacka på dörren till labbet och kliva in och lämna mina papper. Det blir ett himla spring genom dörren, folk kommer och går som de vill.

 

När jag ska ta blodprovet verkar sjuksystern förvirrad för att jag har så dåliga blodkärl i armen så en annan får ta provet. De får ta blodet från handen för de hittar inte i armvecket. Det gör inte alls så ont som jag trodde att det skulle göra. De fyller 1 rör och smetar blod på en glassplatta. Jag behöver inte vänta länge förens jag kan komma och hämta resultatet. De ropar "white lady" ut i väntrummet när det är min tur, de har problem med att uttala mitt namn. :)

 

Jag kände på mig att det var malaria så när läkaren sa det så blev jag inte så förvånad. Hon ville verkligen försäkra mig om hur viktigt det är att jag tar mot-medicinen. Men det är klart att jag ska äta den för jag vill inte ha kronisk malaria. 

 

Det första de gjorde mot min malaria var att ge mig en spruta i ena skinkan. Den kändes faktiskt inte alls så jag fattade inte att det var klart. Sjuksköterskan hade väldiga problem med med att öppna de små flaskorna med medicinen som skulle i sprutan. Fyra stycken små bruna flaskor av glas skulle öppnas. Först försökte han bryta upp dem, det gick inte. Sedan filade han flaskan mot glaspanelen i fönstret men det funkande inte heller tillslut ficka han ta en sax och slå upp flaskan, det var glas över hela golvet. Han fick byta nål till sprutan 3 gånger för att försäkra sig om att det inte fanns något glas i. Under tiden han gjorde allt detta ringde hans telefon typ 12 gånger och hans svarade alla gånger. Jag var tvungen att lägga mig ned på en bänk för jag blev allt svagare, det kändes som jag skulle svimma.

 

De har "Apoteket" på sjukhuset så vi fick sitta och vänta där. Fick i mig en banan när jag väntade. Kände mig så svag så vi fick stanna hos pastorns pastorskompis. Fick sova i kyrkan då jag nästan inte kunde sitta upp på motorcykeln. 2 timmar senare var jag tillräckligt stark igen för att åka tillbaka till yamah. På vägen hem såg vi en åsnevagn med en sovande jultomte i.